Nu när man ska kalla sig vuxen och duktig hela tiden, så händer det såklart att man har små dippar.
Som idag, jag blir så ledsen när jag får minnen av mina vänner som har flyttat ifrån mig, Såklart inte ledsen ledsen, utan mer som att en djup suck vill dra sig ur min kropp och jag känner mig så ensam och full av saknad att jag inte vet vad jag skall göra.
Självklart är jag glad, glad över att dom får göra det dom vill, men samtidigt less på mig själv som sitter här och trampar i samma (inte gamla) hjul! Men jag gör samtidigt det jag vill göra, jag är 20 år och har jobb som Instruktör, det känns ganska bra! Och jag är 20 år och har ett fast heltidsjobb, vilket inte heller är dåligt. Jag är 20 år och har en fantastisk familj som stöttar mig i (nästan) allt jag gör.
Så jag är glad, men ledsen, har viljan och kraften, men vet inte till vad.
Jag är förvirrad men målmedveten, glad men ledsen! Ni hajjar, det är fasen inte lätt att vara Kickan alla dagar i veckan! ;)
Jag vill ha klara mål att sträva mot, helst vill jag lyckas och få ett fantastiskt resultat med dessa också! Varje dag kommer jag på någon ny sak jag vill göra men varje dag så känner jag att - nej, det här är nog ingenting för mig!
Jag kanske bara måste iväg helt enkelt!
Hmmmm, bra skrivet.
SvaraRaderaDet där "gamla fighten" känner man ju igen.
Den dyker upp med jämna mellanrum.
Fastän jag inte är 20...
Man måste prova sig fram genom hela livet pluttis.. Prova en sak, sen prova en annan och så igen och igen och igen tills man finner det man vill.. Sen vill man nytt igen, då e d bara att prova igen.. :)
SvaraRadera