Imorse när jag vaknade var jag TRÖTT, ville somna om... Gick upp, sminkade mig vad jag trodde var klart, äter frulle, får magknip, ser att jag INTE har sminkat mig klart.
Kutar upp, fixar det. Öppnar ytterdörren - det regnar!
Kommer till jobbet, vill bara ha kaffe, sätter mig vid datorn. Alldeles för mycket att göra och vi är en man kort. Efter lunch blir jag ensam.
Jag gormar som tusan, folk gör fel, för lite rätt, man förstår inte osv.
Usch.
Och det som gör mig så glad är att mina kollegor accepterar att jag har en urusel dag...
De låter mig gorma av mig, sen lägger jag fokus på jobbet, sitter med lurar i och stänger in mig.
Och sen är jag klar.. Eller, efter 4 koppar kaffe är jag klar. Då är jag redo, känner mig lite gladare, solen skiner och regnet är borta..
När jag går från jobbet, så har vi jobbat oss ner från 28 sidor, till 19.
Vilken känns otroligt skönt! Det det tyvärr, ofta känns som att man arbetar väldigt motströms.
Kommer hem, gormar lite till. Åker iväg ner och får äntligen träna fotboll, jag såg bilder framför mig på tåget, då vi alltid vann. Solen sken, vi var många, skrattade och så himla bra.
Sen kommer verkligheten ikapp, vi är få, det är blött, vi får inte träna på planen och allt går långsamt.
Dom där guldkornen sitter så himla hårt, och det gör ont att dom är förbi, tyvärr! Man ska väl vara glad att man upplevt dom helt enkelt! Men det är tråkigt att sakna något riktigt bra... Det är väl lite som att göra slut efter en halvt liv...
Och ja, sen så .... har jag hamnat här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar